Det går bra nu..

Efter en fantastisk helg i Malmö sitter jag nu i mitt flickrum och bloggar igen.

Bilderna på cyklarna påminner mig om min käraste cykel jag hade, en gåva från gamlamormor. Cykeln var så gammal att man växlade bakåt. Den blev stulen vid busshållsplatsen när jag var i skolan, jag grät när jag kom hem. Varför gör man så ?

Snart flyttar jag som det ser ut nu. Jag hyr in mig i ett rum hos en vän, det kommer bli bra, ett steg i rätt riktning mot ett nytt liv.

Jag tror jag har landat lite i vardagen här hemma. Jag känner mig fortfarande inte riktigt nöjd men jag ger det ett tag till. Det löser sig, det gör ju alltid det.

att vara eller inte vara...

det är min fråga, ska jag fortsätta med det här med bloggandet eller inte ?

Jag vill fortsätta ta bilder jag vill lära mig att redigera, det är kanske lättare om jag sätter press på mig själv med bloggen så att jag får visa vad jag kan, vi får se.

Nu är jag iallafall hemma, tillbaka på jobbet, börjat springa, sitter i timmar och dricker kaffe på kafeér, jag är ganska rastlös av mig jag försöker aktivera mig med så mycker som möjligt.

Känner mig dock ganska tom på ord.

Vi hörs.

jag kom, jag såg, jag segrade...

Det är med många blandade käsnlor jag skriver detta inlägg.

Mitt äventyr börjar ta slut. Det är dags att åka hem till sverige, hem till vardagen, hem till "verkligheten".

Att sammanfatta peroden som har varit här nere kommer att kräva så mycket mer än detta blogginlägget men jag vill ändå göra ett försök, ett försök att få ner i ord vad denna säsongen har betytt för mig och vad den gett mig.

Bara börja med alla människor jag mött här nere, alla är fantastiska på sina olika sätt, människor jag aldrig hade mött om jag stannat hemma, människor som visade sig betyda mer i mitt liv än jag någonsin trodde. Under 7 månaders tid har jag levt tillsammans med ca 20 personer, vi har gjort allt tillsammans, jobbat, ått, sovit, festat, skrattat, varit på utflykter, varit osams, gråtit, tvättat, städat, ja you name it. Att lämna alla dom är det som är det svåra just nu, man vet inte när eller faktiskt om man kommer att få se dom igen. Det är en jätte jobbig känsla, det är ju mina vänner, vi har blivit som en familj.

Att sätta ord på hur säsongen har varit är svårare än jag trodde, jag gav mig ut på ett äventyr där jag inte hade en aning om vad som väntade, jag visste att det kommer att kräva mycket jobb, men jag kunde aldrig föreställa mig hur krävande det skulle bli och samtidigt kunde jag inte föreställa mig hur underbar tiden här nere skulle bli.

Det har varit tufft, det är ett flertal gånger jag ringt hem till min syster och gråtit och sagt att det får vara nog, jag packar min väska och kommer hem, med nästa plan. Efter lite pepp från henne har det ändå på något sätt slutat i att jag torkat mina tårar tagit ett djupt andetag och bestämt mig för att jag ska klara av detta, jag är starkare än att jag ska ge upp.

Detta ångrar jag inte en sekund nu, men man måste ha loite med och motvind, det är det som formar en till det du är och det du kommer att bli. Jag har lärt mig mycket av mig själv, jag vet idag att jag klarar mer än jag trodde innan, jag har alltid vetat att jag är stark och envis och det är två utav de egenskaperna jag har haft allra mest nytta av här nere. Och det ör två utav de egenskaperna som jag har stärkt ytterligare lite.

Det finnsperioder här nere där allt har gått som en dans, inte särskilt långa sådana men dom finns, någonstans i mitten av säsongn bestämde jag mig för att jag ska klara av detta, inget eller ingen ska få ta knäcken på mig och jag ska absolut inte åka hem, sen sa jag också till mig själv att jag ska göra det bästa av situationen och ha så kul jag bara kan.

Det lyckades, oj vad roligt det har varit, oj vad mycket jag har gjort, sett, upplevt och varit med om. Alla situationer som lett till så mycket skratt att vi knappt kunnat stå upp, alla utflykter till ställen som vi bara pekade på kartan och åkte till, ibland gick det bra, ibland gick det mindre bra, oftast fick man se helt fantastiska ställen.

Det har hänt så otroligt mycket och jag kommer aldrig att få nog av att berätta om min tid här nere, jag kommer att leva på detta länge.

Alla stunder jag suttit på min altan och bara tittat ut över byn är obetalbara, jag kommer inte att glömma den känslan, jag kommer inte glömma hur det var att ge sig ut på främmande mark och bara hoppas på det bästa, jag kommer inte glömma hur det var att strosa runt i shorts i november, eller hur svetten rann när man stod rakt upp och ner och inte gjorde något alls i augusti.

Min tid här nere är en tid jag aldrig kommer att ångra, En vän sa "ångra inget som fick dig att le", det är så jag vill sammanfatta säsongen, den fick mig att le och jag ångrar ingenting.

Det är med stolthet och rak rygg jag säger:

Jag kom, jag såg, JAG segrade !!

Kärt besök av Mr P och frau hitler...

Nu närmar det sig slutet med stormsteg på riktigt.

Idag är det sista lördagen med gäster, igår var det sista buffén, imorgon är sista morgon promenaden, ja så fortsätter det nu hela veckan lång.

Dags att börja tänka på att man ska packa, dags att börja tänka på att städa iordning. Mycket att tänka på och min hjärna är på högvarv hela tiden, det är jobbigt tycker jag.

Vi har även ett sånt där kärt besök igen av den där högsta chefen. Det hade vi inte alls räknat med den här sista veckan. Vi skulle ju ha lite extra roligt och hittat på lite kul saker, men nu får det vara allvar in i det sista. Det funkar ju det med.

Vädret här nere är kasst, man hade tänkt att pressa lite in i det sista men det känns som om man kommer komma hem lika blek som er andra där hemma.

Blandade känslor med den här hemresan alltså. Visst det ska bli fantatsiskt att komma hem och få träffa alla och återgå till den där vanliga vardagen, men vad det kommer att bli tråkigt att lämna allt och alla här nere.

Man har umgåtts med dessa människor här varje dag i 7 månaders tid och plötsligt ska man lämna alla och man vet inte riktigt när man kommer att träffa folket igen, eller om man kommer att göra det. Sen att lämna den behagliga tempraturen och det enkla livet man levt, det känns också lite konstigt.

Nu ska jag börja min fantastiska arbetsdag. Hoppas att ni nnjuter av er tillvaro där hemma för jag njuter minsann av min här nere.

Om 11 dagar så ses vi.... kärlek

pappa baloo ska lära dig...

Så skulle min rubik lydit tillsammans med massa nytagna fina bilder... Det fungerar inte som det ska här just nu, internet alltså... kanske återkommer jag kanske blir det uppdatering senare.... Kärlek

Nazi grottor som dom kallas..

I onsdags när jag var ledig hann vi med ganska mycket faktiskt.

Vi var och besökte några grottor som tydligen nasisterna använde under världskriget.

Kan inte alls något om historien men grottorna var stora, mörka och jätte otrevliga att promenera i.

Jag såg fladdermöss, jätte små, jätte söta, lite obehagliga kanske om dom hade börjat flyga runt men nu sov dom och vi smög nästan omärkbart förbi.

Snabbt inlägg med ovesätnlig info, men iallafall något nytt för er att läsa.

En annan uppdatering är att jag slog grabbarna i bowling, lätt som en plätt, ganska stolt faktiskt och det börjar bli en vana det där med att spöa grabbar i bowling :)

Nu är det dags att gå hem och göra sig klar för arbete.

Ha det underbart.

Då var det dags igen, efter mycket strul med bloggen så kan jag äntligen skriva igen.

Min syster är här med mig och jobbar det känns helt underbart, slutet av denna säsongen är nära nu och det kommer att gå ännu snabbare med henne vid min sida.

Jag var nära att åka hem imorgon faktiskt, blev tillfrågad om mitt intresse fanns för ett jobb hemma, det gjorde det. Men det var en annan kille som fick det. Otur för mig men jag är inte bitter för det känns bra att jag var en av de tilltänkta.

Om fyra veckor bär det av hem istället, känns skönt att få komma hem nu. Säsongen här nere är slut, inte på hotellet men i byn. Helt dött är här, ganska skönt men ganska tråkigt.

Vädret har slagit om till höst här med. Blåst och regn, mörkt tidigt och ganska kalla kvällar.

Vi hade en utflykt i onsdags, massa mys nere på en strand som kallas squid bay. Tända ljus, brasa, grillad korv, svensk korv, oj vad det var gott, tack Mor och Far, och tack Monica för korven alla blev jätte glada som fick smaka.

Nu ska jag gå och spöa grabarna i bowling tänkte jag.

Ha det ljuvligt alla så ska jag försöka bli bättre på att blogga igen.

Kärlek.