Det var idag som telfonen ringde och väckte mig för åtta år sedan.
- Hon är död, Sabina är död...
Jag glömmer det aldrig, ett minne jag inte vet om jag egentligen vill bevara men det kommer alltid finnas kvar.
Jag satt i min säng, förstod inte vad som sades i telefonen eller vem det gällde, när jag väl förstod att det var hon, Sabina min bästa vän, då brast det. Tårarna, skriken, andnöden, smärtan, paniken, skräcken, rädslan för att det skulle vara sant.
Jag såg det på nyheterna, jag pratade med hennes familj, jag kommer aldrig glömma skriket från hennes mamma, det var då jag förstod, det är sant hon finns inte mer.
En olycka, hon blev påkörd, slungad över ett räcke.
Igår var första gången jag lyssnade på Ted Gärdestads låt - Himlen är oskyldigt blå, sen hennes begravning, det är en vacker låt, hon var vacker.
Tårarna bränner under ögonlocket, jag vet att det inte hjälper men ibland behövs det.
Kära Sabina, jag glömmer dig aldrig.
Det går inte en dag utan att jag tänker på dig.
Jag saknar dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar