jag kom, jag såg, jag segrade...

Det är med många blandade käsnlor jag skriver detta inlägg.

Mitt äventyr börjar ta slut. Det är dags att åka hem till sverige, hem till vardagen, hem till "verkligheten".

Att sammanfatta peroden som har varit här nere kommer att kräva så mycket mer än detta blogginlägget men jag vill ändå göra ett försök, ett försök att få ner i ord vad denna säsongen har betytt för mig och vad den gett mig.

Bara börja med alla människor jag mött här nere, alla är fantastiska på sina olika sätt, människor jag aldrig hade mött om jag stannat hemma, människor som visade sig betyda mer i mitt liv än jag någonsin trodde. Under 7 månaders tid har jag levt tillsammans med ca 20 personer, vi har gjort allt tillsammans, jobbat, ått, sovit, festat, skrattat, varit på utflykter, varit osams, gråtit, tvättat, städat, ja you name it. Att lämna alla dom är det som är det svåra just nu, man vet inte när eller faktiskt om man kommer att få se dom igen. Det är en jätte jobbig känsla, det är ju mina vänner, vi har blivit som en familj.

Att sätta ord på hur säsongen har varit är svårare än jag trodde, jag gav mig ut på ett äventyr där jag inte hade en aning om vad som väntade, jag visste att det kommer att kräva mycket jobb, men jag kunde aldrig föreställa mig hur krävande det skulle bli och samtidigt kunde jag inte föreställa mig hur underbar tiden här nere skulle bli.

Det har varit tufft, det är ett flertal gånger jag ringt hem till min syster och gråtit och sagt att det får vara nog, jag packar min väska och kommer hem, med nästa plan. Efter lite pepp från henne har det ändå på något sätt slutat i att jag torkat mina tårar tagit ett djupt andetag och bestämt mig för att jag ska klara av detta, jag är starkare än att jag ska ge upp.

Detta ångrar jag inte en sekund nu, men man måste ha loite med och motvind, det är det som formar en till det du är och det du kommer att bli. Jag har lärt mig mycket av mig själv, jag vet idag att jag klarar mer än jag trodde innan, jag har alltid vetat att jag är stark och envis och det är två utav de egenskaperna jag har haft allra mest nytta av här nere. Och det ör två utav de egenskaperna som jag har stärkt ytterligare lite.

Det finnsperioder här nere där allt har gått som en dans, inte särskilt långa sådana men dom finns, någonstans i mitten av säsongn bestämde jag mig för att jag ska klara av detta, inget eller ingen ska få ta knäcken på mig och jag ska absolut inte åka hem, sen sa jag också till mig själv att jag ska göra det bästa av situationen och ha så kul jag bara kan.

Det lyckades, oj vad roligt det har varit, oj vad mycket jag har gjort, sett, upplevt och varit med om. Alla situationer som lett till så mycket skratt att vi knappt kunnat stå upp, alla utflykter till ställen som vi bara pekade på kartan och åkte till, ibland gick det bra, ibland gick det mindre bra, oftast fick man se helt fantastiska ställen.

Det har hänt så otroligt mycket och jag kommer aldrig att få nog av att berätta om min tid här nere, jag kommer att leva på detta länge.

Alla stunder jag suttit på min altan och bara tittat ut över byn är obetalbara, jag kommer inte att glömma den känslan, jag kommer inte glömma hur det var att ge sig ut på främmande mark och bara hoppas på det bästa, jag kommer inte glömma hur det var att strosa runt i shorts i november, eller hur svetten rann när man stod rakt upp och ner och inte gjorde något alls i augusti.

Min tid här nere är en tid jag aldrig kommer att ångra, En vän sa "ångra inget som fick dig att le", det är så jag vill sammanfatta säsongen, den fick mig att le och jag ångrar ingenting.

Det är med stolthet och rak rygg jag säger:

Jag kom, jag såg, JAG segrade !!